Svårt att säga ifrån, be om hjälp.

Igår fick jag reda på att någon i min bekantskapskrets har det mycket jobbigt just nu. Visst jag visste det redan innan men att det har blivit mycket värre nu. Personen är ensamstående mamma med delad vårdnad där pappan inte alls tar sitt ansvar. Glider runt på alla han känner. För om det är hans tur att ha barnen så är han aldrig själv med dem. Hittar lösningar hela tiden på att han är där eller där eller där. Sista var nog droppen när han sa han inte hade någon stans att vara med sina egna barn eftersom han flyttat så han bad att få bo hemma hos mamman den helgen. Mamman som skulle vara barnfri.

Dessvärre är det ju så att barnen far illa av detta. Pappan lovar så mycket men håller det aldrig, eller för den delen kanske inte heller dyker upp när han ska hämta dem.

Jag kan förstå att det är jobbigt för mamman i denna situation. Men att själv gå igenom det är ännu jobbigare. Men att be om hjälp är svårt med eftersom det är ett känsligt område. Så det ända jag kan göra är att finnas till hands och vara där och stötta när hon ber om det.

Så förhoppningsvis en dag inser hon att det inte är så svårt att fråga om hjälp.

Tror det bästa om alla

Ibland undrar jag lite hur jag är som person. För ibland får jag mig en sådan funderar över hur saker och ting är men även hur andra människor är. Jag tror alltid det bästa om alla andra människor innan det bevisas annat. Att i förväg ha en inställning till någon du inte ens känner är helt dåligt. För att inte säga för jäkligt.

Men att även om man om man är sådan som person så kan det ibland gå fel efter ett tag. Så vem är det då som får ta smällen. Ja inte dem, utan jag. Eftersom jag tillät det. Varje gång är det lika dant och inte heller verkar jag lära mig av det. Eller så är det bara då att jag är sådan som person. En vän för livet kan man kanske säga om man inte jäklas med mig. En stöttepelare att luta sig på i goda men även dåliga tider. Men det är inte många som inser detta. Är ju inte den som går runt med ett plakat heller och skriver om alla dessa saker. Utan tycker att det ska den andra upptäcka och inse vad de i så fall gått miste om.

Tillit är ett ord som jag starkt jobbar för. Det är inte något man bara får utan det byggs upp efter hand. Jag är i alla fall av den skaran att har jag lovat något så håller jag det. Något som mina barn nu väl känner till. Jag slänger inte ur mig något och sen inte gör detta. Tala om att dra mattan under fötterna på en då.

Ändå finns det vuxna personer som gör sådär. För mig då känns det som att jag får en kniv i magen och jag mår otroligt dåligt av det ett bra tag efteråt.

Lite där nu är just jag. Jag har fått kniven i magen och det känns som om det är jag själv som är orsaken till det fast jag vet att det inte är så. Men känslan om det finns där och den är så otroligt jobbig att ha.

Så jag måste nu lära mig att jobba med mig själv om detta. Vilket inte är så lätt - men skam den som ger sig

5 - års kontroll

I onsdags var jag med sonen på hans 5-års kontroll. Kan bara säga en sak, oj oj oj vad han har växt. Jag hinner inte med. Är han verkligen så lång. Hans längd blev 120 cm samt att han vägde 23 kg. Visade sig också (vilket vi redan visste) att han var vänsterhänt.

Sen kom det lite läbbiga för sonen. Han skulle få spruta med. Eftersom vi tidigare har varit på vårdcentralen för att lämna blod på grund av allergi och det inte har gått så bra då. En helt hysterisk son som skrikit kan ni tänka er att han inte var med på noterna denna gången.

Men innan så var det jag som flera dagar innan besöket berättade för honom att de måste fylla på förrådet. Inte att de ska gå in och ta blod utan att de måste lämna något istället. Att ha pratat med honom flera gånger om detta gjorde då att det inte blev så stort. Samt att hon på bvc sa att de skulle lämna soldater för att de skulle mota tjuvarna var pricken över i:et. Han, min son skulle få soldater i kroppen och blev helt plötsligt otroligt mallig och stolt över det.

För att sedan bevisa för honom att han varit duktig så efter förskolan åkte vi till bokhandeln där han fick välja vilken bok han ville. Detta för att uppmuntra honom om att det inte var så farligt med en spruta. Inte som den gången då de skulle ta blod från honom.

Ja vilken bok blev det då - Jo boken Lego om Star Wars.

Kan gissa att det var en rätt nöjd son som satt och kollade i den på kvällen sedan om och om igen.

Hösten!

Ja nu har vi hösten på intåg här och jag känner själv att jag inte direkt är beredd på detta. Jag vill fortfarande ha solen kvar och värmen och då kunna lata mig lite ute i gräset.

Men efter att ha varit mammaledig nu i lite mer än ett år så är det dags. Dags att kavla upp ärmarna och ge mig ut i arbetslivet igen. Inte bara i själva arbetslivet så, jag har ju även bytt jobb. Så denna höst kommer bli otroligt spännande.

För att krydda till tillvaron lite till så tänkte ja, varför inte plugga också samtidigt som jag läser. En kurs på distans på ett år. Så efter mycket väntande fick jag beskedet att jag kommit in. Något som jag även tyckte var roligt, även min man tyckte så.

Men nu inser man att det kanske blir en jobbig höst. Förhoppningsvis så kommer det flyta på ganska bra. Hoppas även att jag får lite hjälp av min man som kan ta barnen vid nattning då jag måste sitta med mina böcker och läsa eller skriva.

Nästa sommar, ja då vet jag hur det gått. Förhoppningsvis otroligt bra :-D

Hur tänker de ...

För en liten tid sedan var jag ute på arbetsförmedlingens hemsida för jag tänkte jag kunde kanske söka ett jobb närmare hemmet. Så jag slapp detta pendlande på 3 timmar tur och retur och ibland inte ens få träffa sonen innan han lägger sig. Att vi nu fått en dotter med var en annan anledning. Att jag är närmare dem och kunna vara med i kvällsrutinerna utan att ha dåligt samvete för att jag jobbar.

Så vad jag gjorde var att jag sökte 6 st jobb i närheten av hemmet. De flesta i grannkommunen dit det tar bara 10 min med tåget. Utav dessa 6 st jobb fick jag komma på anställningsintervju på 4 st och jag kan säga att den första av dessa var jag otroligt nervös för. Första gången är ju alltid första gången. Innan man kommer in i det vill säga.

Påläst till dem måste man ju vara också eftersom man inte vet vad det är de kan tänkas fråga en. Så glad över att jag var det med tanke på en del frågor jag fick på vissa ställen.

Alla fyra jobben var intressanta på sina sätt men självklart så var det ett ställe som lyste lite mer.

Alla cheferna var också så tillmötesgående vilket jag inte alls är van vid på det jobbet jag har nu. Så när jag nämnde jag sökt en distansutbildningen också fick jag bara till svars att det är inga problem alls.

Efter alla intervjuer så sa faktiskt alla cheferna att de skulle höra av sig innan torsdag nästa vecka. Detta på grund av att alla skulle gå på semester och ville ha detta avklarat innan dess.

Det som sedan hände och ger ett av dessa ställen så otroligt dåligt betyd nu i efterhand var att chefen sa hon skulle höra av sig. Men tro inte att hon gjorde det. Hur jobbigt kan det vara att lyfta luren och säga att tyvärr du har inte fått jobbet. Jag var ju trotts allt där på anställningsintervju. Så nä nu är jag otroligt glad att de inte ringde och erbjöd mig jobb.

Men de tre andra cheferna hörde av sig och erbjöd mig jobb allihop.

Att som chef ringa och tala om hur det gått när de haft en anställningsintervju tycker jag hör till god ton oavsett vilket besked de ska ge den tilltänkte.

Längtan, oro och älskad.

När man är ifrån sin älskade inser man plötsligt hur mycket man älskar honom. Hur mycket kärlek som man kan ge till sin underbara man för inte tala om de två barn som vi fått.

Tänk att man skulle träffa en så gudomlig god och fantastisk person och till råga på allt som skulle gilla mig. Ja mig,jag som är helt tvärt emot alla andra. Jag som går min egna väg. Eller var det för att jag gör det som han valde mig. För att jag hela tiden har glimten i ögat och lätt till skratt. Men det betyder inte att jag inte kan bli arg och säga ifrån som ni kanske har läst i mina tidigare inlägg.

Men att få denna enorma kärlek från en man som älskar en på alla sätt och vis. Även när jag är arg, ledsen och glad. Ja det kallar jag kärlek.

Att kunna få ge och ta och åka denna berg-och-dalbana som vi gör tillsammans. För inget är en dans på rosor (även om vissa kanske tror det).

För visst älskar jag dig min underbara man och saknar dig när du är borta. Dessa tjänsteresor som du åker på kan vara otroligt jobba ibland och längtan men även oron kan ta överhand. Att då läsa i tidningen samt se på tv om det som händer i världen gör inte saken lättare. Att hoppas på att du ska komma hem hel och levande. För utan dig, min stöttepelare, min man, min älskling, min vän blir det otroligt jobbigt.

Älskar dig nu och för alltid

Vad hände...

I många år har jag och några vänner umgåtts till och från. Vi har haft otroligt roligt tillsammans och jag har helt underbara minnen från denna tid.

Sen började något hände. Vi fick vår son jag och min man och i samma veva flyttade vi från den stora staden till en mindre stad. Samtalen till att träffas kom men på grund av sonen kunde jag inte närvara alla gånger.

De gick några år och så fortsatte det. Så fick vi en dotter och nu blev det lite svårare att ses. Vad som hände också var att de slutade höra av sig.

Hur gick detta till, vad gjorde jag och min man för fel. Ja, det kan vi bara spekulera i och kommer nog inte få reda på det heller.

Sorg

I går fick vi ett tråkigt besked. Grannens son kom till mig när jag var ute och hämtade posten. Eftersom jag inte träffat honom innan så undrade han om det var jag som bodde i detta hus. Ja jo det är jag som bor här med min man. Då berättade han att hans far (vår granne) helt plötsligt bara gått bort. Vår granne som byggt det hus som vi idag bor i. Detta var så oväntat eftersom vi trott att hans fru ska gå bort innan för hon är sjuk. Så blir det helt tvärt om.

Det är aldrig roligt när sånt händer och jag förstår den sorg som de måste ha nu.

Vill inte ens tänka på hur jag skulle känna mig om min man gick bort även om jag vet att den dagen kommer att komma. Bara inte än på ett par år hoppas jag.

Förstånd ...

Ibland får jag mig en rejäl tankeställare. Undrar hur det kan ha blivit som det blivit i mitt liv. Hur kan vissa vara så olika mig eller jag dem. Är det mig som det är fel på undrar jag ibland, eller har vi verkligen så olika syner på saker och ting. Tydligen är det mer det sistnämnde det gäller.

Att jag som nu tvåbarnsmamma tycker det är viktigt att se till att mina barn får gränser, regler förhållningssätt att följa. Ja min man tycker detta med. Men när man då kommer till en nära släkting som inte alls tycker detta kan det bli problem. Så ja problem blev det verkligen nu när jag var där sist. Jag har aldrig tidigare mått så dåligt som jag gjorde där då. Inte heller fått order om att inte köra hem för att jag mådde så dåligt.

Att denna person inte tar sitt ansvar, utan låter sina barn göra som de vill. Denna person vet också om att vi bara är där en kort tid. Det hjälper inte dock. Dessa barn som min son så gärna vill leka med, vill inte leka med honom för att de vill leka med sina kompisar. Visst jag köper allt det där, men dessa kompisar finns kvar där efter 5 dagar, det gör inte min son då vi åkt hem.

När jag frågade lite försynt sådär så får jag till svars tillbaka av den yngsta att jag kan leka med min son då nästa vecka. Ömm va, nä det går inte för då är vi inte kvar här svarade jag honom. Vi är här och nu, inte nästa vecka. Trodde detta skulle bli bättre då men inte.

Dagen vi skulle åka hem brakade det lös verkligen. Sonen tar någon leksak utan att fråga om lov. Ja jag vet, han är 5 år och har fortfarande lite svårt för detta. Men dessa två barn då vill inte leka med honom fast han ska åka hem denna dag. Den sonen tar leksaken ifrån blir otroligt sur vilket även min son blir. Mamman till barnen som sitter intill säger inte något. Men då blir jag till slut så arg på det hela så jag ber dem helt enkelt att gå hem. Ni har inget här att göra eftersom det inte ens behagas att leka med min son då han är på besök här. Nä de ska leka med dottern istället som är 1 år.

Efter detta utbrott blir det knäppt tyst och denna mamman till barnen säger fortfarande inte något. Hon sitter där med sin MOBILTELEFON.

När jag sedan lugnat ner mig, bara allt släpper och tårarna bara forsar ner för kinderna. Allt detta att jag hela tiden får säga till och tillrättavisa dessa barn om rätt och fel. Att jag varje gång när jag är på besök helt plötsligt blir 4-barnsmamma istället eftersom det inte förekommer regler för barn att följa.

Så alla ensamstående föräldrar där ute, jag förstår er och hur ni har det. Stora styrkekramar till er alla.

Väldigt mystiskt

Igår när det var besök hemma så var dottern väldigt grinig. Men att hon var sådan kopplade jag till att hon nu har haft feber (igen) i flera dagar. Så att hon inte mådde bra visste jag redan då. Att hon när hon är sjuk också blir otroligt mammig med är ju egentligen inte så konstigt. Att vara hos den man känner sig hos vill ju de flesta barn när de är sjuka.

Vad som nu hände var att vi hade besök och dottern var grinig. Verkligen inte sig själv kan jag säga såhär i efterhand.

Det som sker är detta. När de ska gå hem och har gått utanför dörren och det sagts hej då och allt det. Då blir dottern sig själv igen. Inget skrikande, jag kan lämna rummet utan att hon börjar illskrika, hon reser sig upp helt själv och går. Precis som det varit innan och även då innan hon fick feber.

Antagligen är hon en otrolig känslig person, eller en bra människokännare, någon hon inte gillade, eller också så hade de som kom med sig någon dom vi andra inte kunde se.

Jag hoppas på att det är någon hon inte gillade. Tanken på de hade med sig någon vi inte kan se, den gillar jag inte riktigt.

Men det återstår och se vad som händer.

Mjölbaggar

För första gången i mitt liv har jag varit med om att vi har fått mjölbaggar hemma. Detta var inte alls en rolig upplevelse får jag säga. Tvi vale rent ut sagt. Det blev till att kasta precis allt som stod i skafferiet som var i mjölväg. Tur var att vissa sorter står i plastlådor. För annars hade hela skafferiet innehåll blivit kastat. Nu klarade sig vissa saker på grund av det. Seda ut i soporna med allt och stor sanering av skafferiet.

Vad var orsaken till det då. Jo, för ett litet tag sen var mannen på Ven. Där på ett lokalt ställe köpte han ett egenproducerat mjöl. Säkert hur bra som helst. Men det är något jag inte kommer få reda på. För det var i det mjölet mjölbaggarna fanns och frodades. Men nu är de ute ur huset som tur är.

Vet en annan gång när jag studerade som Livsmedelstekniker. Då innan man valt inriktning fick man testa på de tre inriktningar som fanns chark, mejeri och bagare. Vid ett tillfälle inne i bageriet påträffas det just mjölbaggar i mjölet och jag kommer ihåg att vi inte fick berätta detta eftersom vi använt en del av mjölet innan någon upptäckte det. Usch säger jag bara.