Igår söndag kom mina föräldrar hit för att "låna" vår son ett litet tag. De tyckte att vi kunde få ett litet egentid såhär.
Detta var nu något som vi frågade dem om utan detta var något som de själva undrade över. Ifall de kunde få låna vår son som de kallade det. Eller egentid men honom.
Självklart så fick jag och mannen diskutera igenom detta. För det skulle då bli första gången för honom att sova borta helt själv en längre tid. Innan har det bara varit en övernattning så hos kusinen. Men nu skulle det bli hela 5 dagar i så fall.
Samt i slutändan så var det självklart sonen själv som skulle få bestämma över det. Ifall han ville åka till mormor och morfar.
För när vi väl bestämt oss att det var ok (fanns egentligen inget att diskutera om där) så var det bara att fråga sonen. Där fanns det inte någon tvekan om vad det svaret blev. Ett stort Jaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa. Så tala om att han blev glad över det.
Men att sedan gå och vänta på att mormor och morfar skulle komma, nä det gick ju inte. Han ville dit med en gång. (Hmm tror inte han lärt sig flyga ännu). Så efter en hel del utfrågande och lite gnällande om vad är klockan, när kommer de så var de äntligen här.
När de sedan skulle åka var det stort puss o kramkalas för hela slanten (något som annars förekommer till vardags här) men nu kändes det lite mer. För jo det kan jag säga att det kändes efteråt när han åkt. Så tyst och tomt det blev med en gång. För inte tala om idag. Det är verkligen inte samma sak att inte ha honom hemma så fy, både jag och mannen kommer sakna ihjäl oss på detta. Medans han i sin tur kommer ha det så kul där hos mormor och morfar.
En person kan betyda så otroligt mycket för en även om man blir arg och frustrerad över det. Men det är först som denna person är borta som man inser det. I vissa fall kan det dessvärre vara för sent.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar