Att ha små barn är något av det finaste man kan tänka sig tycker jag. Att kunna få så mycket kärlek av dess små varelserna. Ja sånt det kan man leva på i flera dagar.
Sedan finns det trotsåldern. Dit har nu sonen kommit och ja det är verkligen inte att leka med. Jag undrar hur andra föräldrar står ut. Hur orkar de. Ja det är många frågor som går i mitt huvud. Att vara helt slut när dagen lider mot kvällen. Detta trots att sonen är sjuk i vattkoppor. Ja, han måste bara tala om då att nu ska jag vara lite trotsig på det.
Det behöver inte vara något stort som avgör att han får sina utbrott. Det kan bara vara ett litet nej till håva i poolen utan tillsyn. Detta gjorde honom helt galen idag och jag fick heta både det ena och andra. Undrar lite bara vart får han alla dessa ord ifrån. Är det jag och mannen som säger dem hemma? Inte direkt vad jag kan komma ihåg.
Hur som jag känner mig verkligen som en vante som åker fram och tillbaka när detta händer eller åka en berg-och-dalbana. Något som inte alls är kul på det sättet.
Det underlättar inte heller att dessa utbrott kommer precis innan jag ska ha min trevliga vecka. Jo, skriver om det med för det spelar in det också för då är inte jag heller på det bästa humöret (stackars mannen). Så dessa två kombinationerna är inte direkt det bästa då.
Men att då försöka prata med sonen om det hela. Han lyssnar och vi diskuterar om det och han förstår och är med på det. Så 5 min senare är vi tillbaka på ruta ett. Det är detta som är så jobbigt. Men han gör bara sitt jobb som en femåring ska göra. Till min förtret.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar