Finns det något värre än att vara oroligt över sitt barn. Det kan handla om precis vad som helst. För mig just nu handlar det om vår dotter som är 9 mån. Hon har vattkoppor som förhoppningsvis lider mot sitt slut nu. Nu istället så kom hostan. Kanske inte något i säg, men nu på kvällen när hon hostar och det kommer upp ett vitt skum. Ja då börjar tusen tankar genast gå i huvudet. Vad tusan är detta. Att hon på det håller andan efter att hon hostat underlättar inte direkt för en stackars mamma. Tala om att få hög puls här nu. Så istället för att titta på tv sitter jag och tittar på vår dotter som ligger intill mig i soffan, hur hon andas efter hon hostar.
Att titta på hur dottern nu andas, snabbandas och alla konstiga saker som man kanske inte annars läger märke till ser jag tydligen nu. Ska jag vara orolig eller är detta något normal. Att i detta fall då börja söka på nätet skulle bara påverka saken negativt. Så det avstår jag från att göra. Istället avvaktar jag lite. Kollar henne hela tiden, andningen och hennes hosta.
Ja då efter den där magiska gränsen när man fallit in i djupsömnen så ändrar det sig. Hennes hosta avtar och hon börjar andas normalt igen. Vilket är ganska skönt att se och höra. Men fasen, inte hjälper det mig just nu. Jag kommer ju kolla henne som tusan nu hela tiden och förmodligen hela natten med (vilket gör mig till ett vrak imorgon).
Man kan inte annat än vara en orolig mamma som får stå ut med både det ena och andra ibland.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar