Ibland får jag mig en rejäl tankeställare. Undrar hur det kan ha blivit som det blivit i mitt liv. Hur kan vissa vara så olika mig eller jag dem. Är det mig som det är fel på undrar jag ibland, eller har vi verkligen så olika syner på saker och ting. Tydligen är det mer det sistnämnde det gäller.
Att jag som nu tvåbarnsmamma tycker det är viktigt att se till att mina barn får gränser, regler förhållningssätt att följa. Ja min man tycker detta med. Men när man då kommer till en nära släkting som inte alls tycker detta kan det bli problem. Så ja problem blev det verkligen nu när jag var där sist. Jag har aldrig tidigare mått så dåligt som jag gjorde där då. Inte heller fått order om att inte köra hem för att jag mådde så dåligt.
Att denna person inte tar sitt ansvar, utan låter sina barn göra som de vill. Denna person vet också om att vi bara är där en kort tid. Det hjälper inte dock. Dessa barn som min son så gärna vill leka med, vill inte leka med honom för att de vill leka med sina kompisar. Visst jag köper allt det där, men dessa kompisar finns kvar där efter 5 dagar, det gör inte min son då vi åkt hem.
När jag frågade lite försynt sådär så får jag till svars tillbaka av den yngsta att jag kan leka med min son då nästa vecka. Ömm va, nä det går inte för då är vi inte kvar här svarade jag honom. Vi är här och nu, inte nästa vecka. Trodde detta skulle bli bättre då men inte.
Dagen vi skulle åka hem brakade det lös verkligen. Sonen tar någon leksak utan att fråga om lov. Ja jag vet, han är 5 år och har fortfarande lite svårt för detta. Men dessa två barn då vill inte leka med honom fast han ska åka hem denna dag. Den sonen tar leksaken ifrån blir otroligt sur vilket även min son blir. Mamman till barnen som sitter intill säger inte något. Men då blir jag till slut så arg på det hela så jag ber dem helt enkelt att gå hem. Ni har inget här att göra eftersom det inte ens behagas att leka med min son då han är på besök här. Nä de ska leka med dottern istället som är 1 år.
Efter detta utbrott blir det knäppt tyst och denna mamman till barnen säger fortfarande inte något. Hon sitter där med sin MOBILTELEFON.
När jag sedan lugnat ner mig, bara allt släpper och tårarna bara forsar ner för kinderna. Allt detta att jag hela tiden får säga till och tillrättavisa dessa barn om rätt och fel. Att jag varje gång när jag är på besök helt plötsligt blir 4-barnsmamma istället eftersom det inte förekommer regler för barn att följa.
Så alla ensamstående föräldrar där ute, jag förstår er och hur ni har det. Stora styrkekramar till er alla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar