Nu har det gått ett litet tag och dottern har blivit inskolad. Ja, det var vad vi trodde så att säga.
Igår när mannen hämtade henne kom det fram att hon varje dag från det att vi lämnat henne tills vi kommer gråter till och från eller ibland skriker. De på förskolan har naturligtvis inte sagt något om detta innan. Varför inte då undrar både jag och han. Är det att invagga oss i en falsk tro om att allt går bra... Sedan så pratade dotterns kontaktperson om att vi kanske ska tänka på att gå ner i tid på jobben. Hmm hur då, så lätt är det inte att bara göra det. Vet, vi vill ju också vår dotters bästa. Inte vill vi att hon ska gå runt och gråta på förskolan hela dagarna. Vi har inte heller våra mor- och farföräldrar i närheten som kan komma och hämta dem tidigare. Vi måste jobba för att få ihop till vårt levnadsbröd.
Så nu pratas det om att det ska bli ominskolning på henne. Ja detta var ju verkligen inte kul kan jag säga. Inte riktigt den bild jag ville ha från hennes första tid på förskolan.
Underlättar inte heller att jag blivit sjuk på kuppen. Att varit mammaledig, börja jobba och dottern börjar på förskolan. Ja ni kan tänka er så mottaglig jag är mot alla dessa baskelusker som finns där. Det blir ju inte lättare heller av att jag känner dessa måsten. Jag måste till jobbet för att göra bra ifrån mig. Jag måste till skolan för att göra bra resultat. Jag måste vara en bra mamma så att mina barn känner sig älskade. Jag måste vara en bra fru till min man så han känner sig älskad. Jag måste ta hand om hemmet. Jag måste se till att det finns mat på bordet. Ja, listan kan jag göra hur lång som helst av alla dessa måsten.
Men nu ska jag ta och bädda ner mig så att jag får lite vila efter en natt utan sömn och hosta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar